Hagaskogs höns: Mina höns

Här skriver jag om de höns jag har just nu.

De raser där jag har avelsgrupper kan du läsa mer om under deras "flik"

Dvärgfönix

Den här rasen är lugn och trevlig. Tuppen får mycket långa stjärtfjädrar, även sadelhänget ska vara långt.
Hönorna har också lite längre stjärt.

Dvärgfönix kan sägas vara en europeisk longtail-ras som påminner en del om onogadori, men får inte den extrema längden på stjärtfjädrarna.
De fönix jag har kommer från Ismer-linjen.
Läs mer om fönix och dess historia här!

Tyvärr förlorade jag min grupp till ett rovdjur. Det gjorde att jag helt tappade lusten ett tag.

Sumatra
Sumatran är en stridshönsras, men är inte särskilt aggressiv. Det är en nätt fågel som är duktig på att flyga. För tillfället har jag endast tuppar, en svart och en vit. Det är mycket lugna och trevliga killar.

Sumatran är ruvningsvillig.

Sumatran är inte alls aggressiv.
Här är dock en liten kraftmätning med fönixtuppen
efter att de inte träffats på tre månader.

Grönvärpare
Jag har både renrasiga aracuana, isbar samt blandningar.

Fina isbar, ungtuppar och unghönor

Raser jag har haft:
Holländsk vithätta

Dessa höns har varit mina stora favoriter!
Först och främst är de så fina att se på.
Karaktäristiskt för rasen är en stor puffig hätta, som ofta är vit (även om det finns helkroppsfärgade och vita med svart hätta). Hos tuppen är hättan mer spretig och har en punkig look.
Kroppen är smäcker och de ser mer ut som "vanliga" fåglar än höns. Deras fjäderdräkt är len och glansig.

På engelska heter den Polish eller poland crested, och går ibland samma beteckning som paduan (som också heter polish). Men jag tycker att Holländskan är elegantare. De kan, till skillnad från paduan inte ha skägg.

Deras beteende är också lite annorlunda gentemot mina andra höns. Om du lyfter upp dem och sedan sätter ner dem så stannar de tillexempel oftast kvar där du placerat dem. Lustigt, men det beror förmodligen också på hättan. Enligt rasstandarden ska hättan inte skymma sikten, men i vilket fall blir de mer avskärmade.
"De beter sig inte som höns" sa min hönsvane make när vi haft dem ett tag, och det stämmer kanske.
Deras läten är också lite annorlunda, de liksom tutar.
De beskrivs ofta som lite lättskrämda, men jag tycker att det är lätthanterliga och lugna fåglar som finner sig i att du lyfter upp dem och klappar dem.

Många upplever att vithättor behöver mer "passning" än andra raser. De tenderar att promenera iväg ganska långa sträckor och sedan sätta sigg att sova lite varstans.
Jag har förlorat flera på det här sättet och har dem inte frigående.

I Sverige är det ofta svårt att hitta vithättor med rätt färg. Det vita i hättan utgör ofta en för liten del, eller så finns det svarta fjädrar bland de vit
Ett annat problem är storleken. Holländsk vithätta finns både som stor och dvärg.
Den stora varianten är ganska ovanlig, men som med många andra raser tenderar storlekarna att blandas ihop.

Jag har inte längre rasen pågrund av att de är nästintill omöjliga att ha frigående, om du inte vill leta efter de varje kväll!

Sultan

Precis som Holländsk vithätta har de ett dovt tutande läte, och verkar något desorienterade på grund av hättan. Sultanhöns har även fjädrar på benen som gör att det ser lite omständligt ut när de ska ta sig fram.

De spräckliga är inte godkända men väldigt vackra. Tyvärr har jag inte längre kvar dessa då ett rovdjur grävde sig in i hönshuset underifrån. De andra kom undan, men på grund av sin begränsade syn är de ett lätt byte.

Appenzeller spetshättad

'

Sebright
En mycket liten och nätt ras.
De är nyfikna och med mycket attityd.
Rasen är känd för sin känslighet mot sjukdomen marek. Dessutom finns problem med inavel i Sverige.